dusostergotland.blogg.se

Jag har de senaste dagarna spenderat min tid i stallet. Igår hade jag stalljour så då blev det en heldag där. Idag var jag och pappa iväg med Excalibur på nya äventyr. Vi åkte iväg till ett annat ridhus för att träna på att vara på andra ställen. Han skötte sig bra och vi lyckades gå in honom i transporten lite lättare idag. Så ett steg framåt! 

//Johanna 

Hejsan! 

Ville bara kika in och höra av mig eftersom det nu är min, Johannas, bloggvecka den här veckan. Jag håller på att skriva ett inlägg till temat "varför blir det så?" men att få fram mina åsikter i skrift var svårare än jag trott, så inlägget är påväg, snart! 

 

Ja, vad händer annars? Excalibur börjar bli stor kille nu och i helgen var vi med på vår första tävling. Tyvärr gick det inte som man kunde hoppats på men det är bara ta nya tag och jobba vidare! Snyggast på tävlingsplatsen var han nog iaf! 

 

Vi hörs snart! //Johanna

Hallåhallå!

 

Hoppas att ni alla har det bra! Härligt mer vår (och nästan sommar)! Fint väder har vi haft och snart är det redan JUNI! Tiden går så fort! 

 

Jag hoppas verkligen inte ni missat att vi i juni, närnare bestämt den 7:e ska på fölvisning på Holmtebo Stuteri. Vi ska få se många bebishästar och lära oss ett och annat. Jag tror det blir en jätterolig dag så jag hoppas att så många som möljigt vill komma! Dra med er era vänner, klubbkompisar eller varför inte se det som en mysig familjedag? Alla är välkomna! 

 

Har ni några frågor om dagen så får ni självklart höra av er! 

 

Här finns inbjudan: 

http://www3.ridsport.se/ImageVaultFiles/id_36414/cf_559/Inbjudan_f-lvisning_7_juni_2014.PDF

 

 

Erica är tillbaka, och jag tänkter börja min vecka "på riktigt" med ett "varför blir det så" inlägg. Men i det här faller är det nog lite mer "varför har det blivit såhär".

 

Det jag tänker ta upp är barn och ungdomarnas engagemang och tid i stallet jämnfört med när jag var liten och hur jag uppfattar stallmiljön nu. 

 

När jag började rida så var jag 7 år, när jag hade ridit i ungefär två år så fick jag börja gå ner till stallet själv, jag fick en egen mobil så att mina föräldrar kunde nå mig om jag började dra över på tiden eller om de ville mig någonting. Jag bodde i stort sett i stallet på all min lediga tid, jag borstade på min älskade sköthäst Pigge, jag pratade med mina vänner, jag satt i caffeterian och fikade. Ja, jag la verkligen all min tid i stallet, och mina föräldrar har aldrig stoppat mig. Även fast de inte hade någon koll alls på hur hästar är eller reagerar så har de alldrig stoppat mig från att vara i stallet så ofta och länge som jag vill. 

 

 

Jag fick växa in i stallrollen bäst jag ville, utan att ha en förälder som stod och irriterat kollade på klockan en gång i minuten. Jag tycker att det är så man som ung ska få uppleva stallmiljön, ensam, utan en förälder som stör och hela tiden gnäller över hur lång tid det tar att borsta av sin älskling efter avslutat lektion eller att man inte alls har hunnit klart allt i stallet till den tid man sa att man skulle vara färdig.

 

Hade jag inte fått all den här tiden i stallet så hade jag inte varit den jag är idag. Då hade jag inte fått ta allt ansvar och inte fått hjälpa till så mycket som jag fick göra. Jag kommer än idag hur irriterad jag var på mina föräldrar varje kväll som det spöregnade eller snöade och jag ändå fick ta cykeln hem. Tack! Säger jag idag, tack för att ni inte vek er och hämtade mig. Utan även lät mig ta ansvaret för att ta mig både till och från stallet själv, när det var jag, och ingen annan som valt att åka ner dit.

 

 

Tyvärr är det såhär jag upplever det på många ridskolor och stall runt om i länet. Att föräldrarna styr barnen, hjälper till att borsta av hästen efter lektionen, kastar in utrustningen i sadelkammaren och kanske till och med mockar och fixar hästens mat under tiden barnet rider. Jag upplever att barn och ungdomar inte får ta samma ansvar idag, som vi fick förr. 

 

Varför har det blivit så, kan man då fråga sig. Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Handlar det om brist på tillit, pressat tidsschema i vardagen, rädsla, eller någonting helt annat. Jag vet faktiskt inte. 

 

Det jag vet är i alla fall att jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt att det har blivit såhär och önskar att vissa vill tänka om och ge barnen och ungdomarna en chans att klara av stallarbetet själva, i lugn och ro så de får en chans att förstå vad det är de annars missar.

 

 

Det här inlägget är helt baserat på mina åsikter, har du en annan åsikt eller tankar kring varför det har blivit såhär, så tveka inte att höra av dig antingen direkt till mig eller via en kommenatar här på bloggen! :)

 

 

Något som jag verkligen tycker är oförskämt är när man går förbi varandra i stallet utan att hälsa på varandra! Jag resonerar så att det är bättre att hälsa en gång för mycket om man nu inte kommer ihåg att man har hälsat på personen som man går förbi än att strunta i det.

 

När man står i ett stort stall eller i vilket stall som helst så hör det till vanligt folkvett att man hälsar på varandra. Även om man inte är bästa vänner! Man kan helt omöjligt tycka att alla människor är bäst men hälsa på varandra, det kan faktiskt alla kosta på sig! Så gör ni inte det, börja gör det! Det kan göra någons hela dag! Har man haft en dålig dag kan ett hej betyda väldigt mycket!

 

 

Nu är det dags för min blogg vecka igen. Vilket jag ser fram emot med skräck blandad förtjusning då det för tillfället är väldigt mycket överallt. Men jag tror att det är så det ska vara helt enkelt!

Hästen har kommit in i en period där han säger "jag tänker verkligen inte göra som du vill, glöm det!" Och det med stort utropstecken!!! Så varje ridpass har vi nu mera en övertalningsprocess som tar cirka 40 minuter och sen kanske vi kommer till ridning ca 15 minuter. Verkligen bra fördelat! Eller hur! (Hör min ironi)....

Men som tur är så är han ganska trevlig en då. I och för sig så hade jag kunnat tänkt mig att betala någon för att de skulle ta honom i måndags då han stod rakt upp på sina fina bakben och sparkade i sargen var och vart annat kliv. Ja, han är kollad och har inte ont någonstans, munnen är kollad och kiropraktorn har varit ute och känt igenom honom och han var enligt dom super fin. Så det är bara någon fix idé han har fått för sig. Visserligen har han ganska många idéer!

Hur har ni haft det sen sist?

Många gånger har jag funderat över vad mina hästar tänker. Vissa av dom är lättare att läsa av än andra.

Enklast brukar mitt sto Minerva vara. När hon är glad är hon sprallig. När hon är ledsen vill hon gosa. När hon blir otålig tramsar hon omkring och när hon är arg då syns det verkligen! 

 

Minerva är väldigt lydig och brukar inte gnälla när jag ber henne göra något. Men igår satte hon sig verkligen på tvären!

 

Vi var ute i skogen tillsammans med två andra hästar. Minerva får alltid gå först eftersom hon är en bra ledarhäst och väldigt lätt att reglera tempot på. Vi var på hemväg och för att undvika att gå längs stora vägen red vi upp i skogen så man kommer ut bakom ett annat stalls ridhus. Minerva har gått där förut och jag visste redan innan att hon inte riktigt gillar att gå där. Men igår tog det tvärstopp.

 

Bredvid ridstigen stupar det nästan lodrätt ner i en djup ravin. Ridstigen är bred och det brukar gå bra- men när vi nästan var framma på ridhusets baksida börjar minerva tramsa. Jag suckade lite och skänklade på. Men nehej du nu hade mitt knasiga sto fått nog! Med en snabb snurr fick hon matte ur balans och därefter avslutade hon med en elegant och livsfarlig stegring som nästan fick oss att ramla utför ravinens kant. Ganska skakig sitter jag av för att leda henne förbi det "farliga" medans jag muttrar om fjantiga hästar. Då ser jag det.

 

Hon tramsade inte.

 

Hela hästen skakade.

 

Hon var helt enkelt rädd.

 

Och jag hade missat det.

 

Jag vet inte för vad. Minerva kan reagera på lite allt möjligt men oftast bara när jag sitter och "åker häst" eftersom hon tänker lite för mycket då.. Men nu var jag ju beredd på att hon skulle tramsa så det kan inte ha varit orsaken. Med mitt darrande sto på släp gick jag sedan runt på gårdsplanen och lät henne nosa och titta på allt som kunde tänkas vara orsaken. När hon lugnat ner sig satt jag upp och red hem utan problem. Jag tror inte minerva kommer strula på den platsen i fortsättningen något mer. Men den händelsen fick mig att fundera..

 

Kan det vara så att ju längre man har haft sin häst, och ju mer man tror sig känna den- desto mer kan man missa? Och om jag INTE hade vetat att min häst brukar strula där, hade jag tagit hennes protester på större allvar då?

 

För en sak kommer jag aldrig glömma när det gäller mitt sto i fortsättningen. 

 

Säger hon nej, så finns det en orsak.

 

/Alice

I en grupp med flera ekipage är det lätt att man börjar jämföra sig med de andra. Tankar som "Är dom mycket duktigare än mig?", "Varför kan inte jag göra sådär?" och "hon får beröm hela tiden" är ganska vanligt förekommande, iaf i mitt huvud. Jag får ångest över att jag inte kan prestera som dom. Att min häst inte kröker lika fint på nacken alla gånger, att deras galopparbete ser mycket mer samlat ut...

 

Idag red jag dressyrlektion med mitt lurviga sto i en grupp med fyra andra ryttare. Alla med väldigt olika förutsättningar och framför allt väldigt olika hästar. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på att min hopphäst som jag rider fyra dagar i veckan inte gick lika fint som min stallkompis dressyrhäst som hon rider varje dag! Med dom tankarna i huvudet tappade jag såklart koncentrationen på min häst och det arbetet vi skulle utföra vilket ledde till att hon passade på att smyga in ett fint galoppombyte och ställa sig utåt i en skänkelvikning.

 

Det i sin tur ledde såklart att jag fick ännu mer prestationsångest och tappade koncentrationen desto mer. Till slut fick jag göra en avsaktning och skaka på huvudet tills jag hade återfått mitt fokus igen. Trots det gick mitt sto såklart inte lika bra efter det som hon hade gjort innan jag tappade kontrollen eftersom min självsäkerhet var rubbad.

 

Är det någon annan som har upplevt det här? Och varför blir det så? Är det som jag tror att det hela handlar om att man både vill passa in, samtidigt som man vill visa sig duktig? Det behöver inte ens handla om att känna såhär vid ridning, det kan vara ångest för att dina vänner fick bättre betyg än dig på ett prov, att någon på jobbet är lite effektivare, att din gymkompis orkar lyfta lite tyngre vikter..

Eller vad man nu kan tänkas ha för fritidssysselsättning.

 

Hur gör ni för att inte tänka på det här? Någon som har några förslag?

/Alice

 

 

 

 

 

Jag tror dom flesta av oss har upplevt detta någon gång och att dom flesta redan försöker eller har kommit på flera lösningar men jag vill ta upp det endå. Bråk, utanförskap, småtjafs. Många blundar inför situationen och låtsas som att den inte existerar.

 

Hierarki. Detta var förr och är fortfarande vanligt på många ridskolor. Jag har själv upplevt det. Ingen talade om det men alla visste det. Privathästägarna var högst upp, efter ridläraren såklart. Därefter kom fodervärdarna eller skötarna beroende på vad man har för system. Sist kom ridskoleryttarna. Dom som var nästan obetydliga- iaf tills dom fick häst eller blev fodervärd/ skötare- då blev dom NÅGON.

Tävlade man var man också Någon, även om man tävlade ridskolehäst- men bara så länge det gick bra. Jag glömmer aldrig när jag hörde en mamma till en utav deltagarna i ett div.3 lag säga: Du, Lisa & Anna kommer gå felfritt så då spelar det ingen roll att Emma kommer vägra ut sig. FAST att ingen i laget hade ridit ännu! (Obs.. jag ändrade namnen ifall att någon av de vederbörande skulle läsa detta)

 

Skvaller. Det kan verka harmlöst, man driver med någon bakom personens rygg- alla skrattar. Dom flesta tycker att detta är jättekul, tills den man skrattar åt får reda på det. Skvaller förekommer överallt, på ridskolan, i privatstallet, på tävlingsplatserna, på us-mötet.. 

 

"Min" häst. Jag var för några år sedan och hälsade på i ett annat stall. Där upptäckte jag till min förvåning att en gammal ridskoleponny från min förra ridskola stod. Jag gick självklart in och hälsade (man har ju ganska många minnen med en ponny) och medans jag stod där kände jag plötsligt att jag blev bevakad. När jag tittade upp stod en tjej där, kanske fem-åtta år yngre än jag. Jag hälsade glatt och kramade hejdå till ponnyn. Så fort jag lämnat spiltan gick tjejen in och klappade på ponnyn innan hon snabbt gick därifrån. En stund senare såg jag hur samma tjej och en tjej till stod och viskade och blängde på mig. När jag frågade min kompis som jag var där med vad det hela rörde sig om svarade hon: Hon är hans skötare. Som om det skulle förklara eller rättfärdiga hennes beteende! Lätt förbryllad åkte jag därifrån.

 

Gäng. Finns inte bara i skolan/ på jobbet utan även i stallet. Där jag rider märks det tydligast när man ska rida ut. Då har vi "tantgänget" som alltid består av samma personer som rider samma tid varje vecka, "småfodervärdarna" vars föräldrar alltid går med på uteritterna och privatryttarna som allti rider en och en eller två och två. (förutom dom som är med i tantgänget förstås). Jag har mitt eget gäng, det består av mig och Gunnar- stallets ordförande som har en foderhäst vid namn Dreamer. Vi rider på söndagar. Men alla dom här gängen jag listat upp nu är snälla- frågar man får man alltid rida med och alla pratar med alla.

För några år sedan innan klubben bytte ägare var gängen betydligt skarpare och då var det en ära att få tillhöra innergänget- alla avgudade dom. Tack och lov att "min" klubb inte är så längre men tyvärr vet jag att många klubbar där ute fortfarande har det problemet.

 

Vad kan man göra? Det finns många små steg som man kan ta för att överbygga klyftorna i sin klubb/ sitt stall och jag tänkte nämna några av dom här:

 

• Hälsa på alla du möter, oavsett om dom hälsar tillbaka.
• Fråga om du ser någon som verkar behöva hjälp- det är inte alltid alla vågar be om det.
• Le och se glad ut även om du har en dålig dag- då blir du oftast på bättre humör själv på kuppen.
• Bjud in. Om du ska rida ut och ser att någon står själv som också ska rida- fråga om den personen också vill följa med.

Och för er som rider lektion och ska överta hästen från den som ridit innan:

 

• Fråga om det har gått bra - alla vet hur tråkigt det känns att utan ett ord överlämna hästen och åka hem.

 

/Alice

Den vanligaste frågan i världen, som kan omformuleras på hundratals sätt. Varför rider du? Hur orkar du hålla på med hästar? Hur orkar du ge dig ut i tjugo minusgrader och spöregn när man kan bädda ner sig framför tv:n istället? Listan är lång. Även om man bara rider en gång i veckan eller varje dag eller inte alls men älskar hästar så kommer människor omkring dig stämpla dig som hästtjej (eller hästkille för den delen).

 

Jag var sex år när jag fick börja rida och jag har älskat det från dag ett. Min mamma red i många år när hon var ung så i alla fall en del av min familj hade redan hästvana. Många av mina stallkompisar genom åren har blivit hämmade av oroliga föräldrar som tyckte att allt var farligt. Visst blir väll mamma lite nervös när jag väl flyger av men om jag verkar hel så är det alltid sitt upp igen som gäller. Något utav det viktigaste jag har lärt mig är att hästtjejer inte alls är så mesiga som man ganska ofta blev retad för i plugget- tvärt om, vi kan ta att ett halvt ton häst trampar oss på tårna, vi bara skakar av oss det och fortsätter gå.

 

Så vad är det som gör att vi orkar åka till stallet trots att snön vräker ner, kylan biter i kinderna eller värmen nästan tar kål på oss? Jag vet vad alla hästtjejer skulle svara: Hästen.

 

Hästen orkar alltid lyssna när du är ledsen, hästen blir alltid glad när du kommer, hästen struntar i hur gammal eller ung du är, om du är kille eller tjej, din sexuella läggning eller hur du ser ut. Hästarna ger oss styrkan att fortsätta. Dom ger oss styrka att kliva upp när vi faller ner, ger oss styrkan att fortsätta trots att det är svårt. Deras oändliga kraft smittar av sig och då klarar man allt. Du som någonsin har provat att springa bredvid en häst som travar fort eller galopperar vet det. Hästen ger en kraft att orka, och det känns som om man flyger.

 

Det är på grund av hästarna som jag stannar kvar i ridsportens värld, tro mig, jag har upplevt motgångar, rädsla, känt som att jag aldrig mer ska våga rida igen. Blivit skadad, retad och trampad på. Men hur mycket jag har stretat imot har jag aldrig kunnat motstå den dragningskraft som hästarna har inom mig. För jag vet att hos hästar finns också trygghet, värme och styrka.

 

Trots mina sexton år inom ridsporten så är jag långt ifrån fullärd- jag tvivlar starkt på att man någonsin kan bli det! Men det är tack vare min tid inom denna härliga sport som jag har blivit den jag är och den jag vill vara. Det finns inget tuffare än att hålla på med hästar, vi ryttare klarar av att hantera stora och starka djur, vi orkar lyfta tunga vikter- tänk bara på hur lätt man bär en fodersäck och de väger mellan 15-25 kg! Vi fixar att gå upp tidiga morgonar och jobba till sent på kvällen, vi klarar av att rida i stora grupper och har samtidigt simultanförmåga till att inte bara hålla koll på sig själv och den häst man rider utan även alla andra omkring oss. Vi blir sakta men säkert formade till duktiga ledare samtidigt som vi aldrig mister förmågan att lyssna på och värna om varandra. Det är häftigt att vara ryttare!

 

 

Genom årens lopp har jag ridit mängder av olika hästar, vissa har satt större spår i mig än andra. Speciellt ett ponnysto vid namn Hera som gav mig ett permanent bitmärke i armen. Haha.. Men dom har alla alltid betytt något för mig, oavsett om jag bara ridit dom en gång, två gånger eller kanske inte alls. Alla kanske inte vill inse det, men det är hästarna som formar oss till de individer vi växer upp till, och vi har mer gemensamt med dom än vad vi tror.

 

Så som svar på den vanligaste frågan i världen:

 

/Alice

 

Glöm inte att anmäla er till vi i stallet tävlingen som går av stapeln den 17/5 på Linköpings fältrittklubb! :) anmälan till Anette på kansliet! :)