dusostergotland.blogg.se

Många gånger har jag funderat över vad mina hästar tänker. Vissa av dom är lättare att läsa av än andra.

Enklast brukar mitt sto Minerva vara. När hon är glad är hon sprallig. När hon är ledsen vill hon gosa. När hon blir otålig tramsar hon omkring och när hon är arg då syns det verkligen! 

 

Minerva är väldigt lydig och brukar inte gnälla när jag ber henne göra något. Men igår satte hon sig verkligen på tvären!

 

Vi var ute i skogen tillsammans med två andra hästar. Minerva får alltid gå först eftersom hon är en bra ledarhäst och väldigt lätt att reglera tempot på. Vi var på hemväg och för att undvika att gå längs stora vägen red vi upp i skogen så man kommer ut bakom ett annat stalls ridhus. Minerva har gått där förut och jag visste redan innan att hon inte riktigt gillar att gå där. Men igår tog det tvärstopp.

 

Bredvid ridstigen stupar det nästan lodrätt ner i en djup ravin. Ridstigen är bred och det brukar gå bra- men när vi nästan var framma på ridhusets baksida börjar minerva tramsa. Jag suckade lite och skänklade på. Men nehej du nu hade mitt knasiga sto fått nog! Med en snabb snurr fick hon matte ur balans och därefter avslutade hon med en elegant och livsfarlig stegring som nästan fick oss att ramla utför ravinens kant. Ganska skakig sitter jag av för att leda henne förbi det "farliga" medans jag muttrar om fjantiga hästar. Då ser jag det.

 

Hon tramsade inte.

 

Hela hästen skakade.

 

Hon var helt enkelt rädd.

 

Och jag hade missat det.

 

Jag vet inte för vad. Minerva kan reagera på lite allt möjligt men oftast bara när jag sitter och "åker häst" eftersom hon tänker lite för mycket då.. Men nu var jag ju beredd på att hon skulle tramsa så det kan inte ha varit orsaken. Med mitt darrande sto på släp gick jag sedan runt på gårdsplanen och lät henne nosa och titta på allt som kunde tänkas vara orsaken. När hon lugnat ner sig satt jag upp och red hem utan problem. Jag tror inte minerva kommer strula på den platsen i fortsättningen något mer. Men den händelsen fick mig att fundera..

 

Kan det vara så att ju längre man har haft sin häst, och ju mer man tror sig känna den- desto mer kan man missa? Och om jag INTE hade vetat att min häst brukar strula där, hade jag tagit hennes protester på större allvar då?

 

För en sak kommer jag aldrig glömma när det gäller mitt sto i fortsättningen. 

 

Säger hon nej, så finns det en orsak.

 

/Alice

I en grupp med flera ekipage är det lätt att man börjar jämföra sig med de andra. Tankar som "Är dom mycket duktigare än mig?", "Varför kan inte jag göra sådär?" och "hon får beröm hela tiden" är ganska vanligt förekommande, iaf i mitt huvud. Jag får ångest över att jag inte kan prestera som dom. Att min häst inte kröker lika fint på nacken alla gånger, att deras galopparbete ser mycket mer samlat ut...

 

Idag red jag dressyrlektion med mitt lurviga sto i en grupp med fyra andra ryttare. Alla med väldigt olika förutsättningar och framför allt väldigt olika hästar. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på att min hopphäst som jag rider fyra dagar i veckan inte gick lika fint som min stallkompis dressyrhäst som hon rider varje dag! Med dom tankarna i huvudet tappade jag såklart koncentrationen på min häst och det arbetet vi skulle utföra vilket ledde till att hon passade på att smyga in ett fint galoppombyte och ställa sig utåt i en skänkelvikning.

 

Det i sin tur ledde såklart att jag fick ännu mer prestationsångest och tappade koncentrationen desto mer. Till slut fick jag göra en avsaktning och skaka på huvudet tills jag hade återfått mitt fokus igen. Trots det gick mitt sto såklart inte lika bra efter det som hon hade gjort innan jag tappade kontrollen eftersom min självsäkerhet var rubbad.

 

Är det någon annan som har upplevt det här? Och varför blir det så? Är det som jag tror att det hela handlar om att man både vill passa in, samtidigt som man vill visa sig duktig? Det behöver inte ens handla om att känna såhär vid ridning, det kan vara ångest för att dina vänner fick bättre betyg än dig på ett prov, att någon på jobbet är lite effektivare, att din gymkompis orkar lyfta lite tyngre vikter..

Eller vad man nu kan tänkas ha för fritidssysselsättning.

 

Hur gör ni för att inte tänka på det här? Någon som har några förslag?

/Alice

 

 

 

 

 

Jag tror dom flesta av oss har upplevt detta någon gång och att dom flesta redan försöker eller har kommit på flera lösningar men jag vill ta upp det endå. Bråk, utanförskap, småtjafs. Många blundar inför situationen och låtsas som att den inte existerar.

 

Hierarki. Detta var förr och är fortfarande vanligt på många ridskolor. Jag har själv upplevt det. Ingen talade om det men alla visste det. Privathästägarna var högst upp, efter ridläraren såklart. Därefter kom fodervärdarna eller skötarna beroende på vad man har för system. Sist kom ridskoleryttarna. Dom som var nästan obetydliga- iaf tills dom fick häst eller blev fodervärd/ skötare- då blev dom NÅGON.

Tävlade man var man också Någon, även om man tävlade ridskolehäst- men bara så länge det gick bra. Jag glömmer aldrig när jag hörde en mamma till en utav deltagarna i ett div.3 lag säga: Du, Lisa & Anna kommer gå felfritt så då spelar det ingen roll att Emma kommer vägra ut sig. FAST att ingen i laget hade ridit ännu! (Obs.. jag ändrade namnen ifall att någon av de vederbörande skulle läsa detta)

 

Skvaller. Det kan verka harmlöst, man driver med någon bakom personens rygg- alla skrattar. Dom flesta tycker att detta är jättekul, tills den man skrattar åt får reda på det. Skvaller förekommer överallt, på ridskolan, i privatstallet, på tävlingsplatserna, på us-mötet.. 

 

"Min" häst. Jag var för några år sedan och hälsade på i ett annat stall. Där upptäckte jag till min förvåning att en gammal ridskoleponny från min förra ridskola stod. Jag gick självklart in och hälsade (man har ju ganska många minnen med en ponny) och medans jag stod där kände jag plötsligt att jag blev bevakad. När jag tittade upp stod en tjej där, kanske fem-åtta år yngre än jag. Jag hälsade glatt och kramade hejdå till ponnyn. Så fort jag lämnat spiltan gick tjejen in och klappade på ponnyn innan hon snabbt gick därifrån. En stund senare såg jag hur samma tjej och en tjej till stod och viskade och blängde på mig. När jag frågade min kompis som jag var där med vad det hela rörde sig om svarade hon: Hon är hans skötare. Som om det skulle förklara eller rättfärdiga hennes beteende! Lätt förbryllad åkte jag därifrån.

 

Gäng. Finns inte bara i skolan/ på jobbet utan även i stallet. Där jag rider märks det tydligast när man ska rida ut. Då har vi "tantgänget" som alltid består av samma personer som rider samma tid varje vecka, "småfodervärdarna" vars föräldrar alltid går med på uteritterna och privatryttarna som allti rider en och en eller två och två. (förutom dom som är med i tantgänget förstås). Jag har mitt eget gäng, det består av mig och Gunnar- stallets ordförande som har en foderhäst vid namn Dreamer. Vi rider på söndagar. Men alla dom här gängen jag listat upp nu är snälla- frågar man får man alltid rida med och alla pratar med alla.

För några år sedan innan klubben bytte ägare var gängen betydligt skarpare och då var det en ära att få tillhöra innergänget- alla avgudade dom. Tack och lov att "min" klubb inte är så längre men tyvärr vet jag att många klubbar där ute fortfarande har det problemet.

 

Vad kan man göra? Det finns många små steg som man kan ta för att överbygga klyftorna i sin klubb/ sitt stall och jag tänkte nämna några av dom här:

 

• Hälsa på alla du möter, oavsett om dom hälsar tillbaka.
• Fråga om du ser någon som verkar behöva hjälp- det är inte alltid alla vågar be om det.
• Le och se glad ut även om du har en dålig dag- då blir du oftast på bättre humör själv på kuppen.
• Bjud in. Om du ska rida ut och ser att någon står själv som också ska rida- fråga om den personen också vill följa med.

Och för er som rider lektion och ska överta hästen från den som ridit innan:

 

• Fråga om det har gått bra - alla vet hur tråkigt det känns att utan ett ord överlämna hästen och åka hem.

 

/Alice