Varför hästtjej?
0kommentarer
Hej alla läsare nu är Alice tillbaka igen! Innan jag inleder med bloggens nya tema "Varför blir det så?" (mer om det kommer så småningom) så tänkte jag berätta min historia om hur jag introducerades till ridsportens smutsiga, mödosamma men helt underbara värld och varför jag aldrig kommer ge upp.
Varför hästtjej?
Den vanligaste frågan i världen, som kan omformuleras på hundratals sätt. Varför rider du? Hur orkar du hålla på med hästar? Hur orkar du ge dig ut i tjugo minusgrader och spöregn när man kan bädda ner sig framför tv:n istället? Listan är lång. Även om man bara rider en gång i veckan eller varje dag eller inte alls men älskar hästar så kommer människor omkring dig stämpla dig som hästtjej (eller hästkille för den delen).
Jag var sex år när jag fick börja rida och jag har älskat det från dag ett. Min mamma red i många år när hon var ung så i alla fall en del av min familj hade redan hästvana. Många av mina stallkompisar genom åren har blivit hämmade av oroliga föräldrar som tyckte att allt var farligt. Visst blir väll mamma lite nervös när jag väl flyger av men om jag verkar hel så är det alltid sitt upp igen som gäller. Något utav det viktigaste jag har lärt mig är att hästtjejer inte alls är så mesiga som man ganska ofta blev retad för i plugget- tvärt om, vi kan ta att ett halvt ton häst trampar oss på tårna, vi bara skakar av oss det och fortsätter gå.
Så vad är det som gör att vi orkar åka till stallet trots att snön vräker ner, kylan biter i kinderna eller värmen nästan tar kål på oss? Jag vet vad alla hästtjejer skulle svara: Hästen.
Hästen orkar alltid lyssna när du är ledsen, hästen blir alltid glad när du kommer, hästen struntar i hur gammal eller ung du är, om du är kille eller tjej, din sexuella läggning eller hur du ser ut. Hästarna ger oss styrkan att fortsätta. Dom ger oss styrka att kliva upp när vi faller ner, ger oss styrkan att fortsätta trots att det är svårt. Deras oändliga kraft smittar av sig och då klarar man allt. Du som någonsin har provat att springa bredvid en häst som travar fort eller galopperar vet det. Hästen ger en kraft att orka, och det känns som om man flyger.
Det är på grund av hästarna som jag stannar kvar i ridsportens värld, tro mig, jag har upplevt motgångar, rädsla, känt som att jag aldrig mer ska våga rida igen. Blivit skadad, retad och trampad på. Men hur mycket jag har stretat imot har jag aldrig kunnat motstå den dragningskraft som hästarna har inom mig. För jag vet att hos hästar finns också trygghet, värme och styrka.
Trots mina sexton år inom ridsporten så är jag långt ifrån fullärd- jag tvivlar starkt på att man någonsin kan bli det! Men det är tack vare min tid inom denna härliga sport som jag har blivit den jag är och den jag vill vara. Det finns inget tuffare än att hålla på med hästar, vi ryttare klarar av att hantera stora och starka djur, vi orkar lyfta tunga vikter- tänk bara på hur lätt man bär en fodersäck och de väger mellan 15-25 kg! Vi fixar att gå upp tidiga morgonar och jobba till sent på kvällen, vi klarar av att rida i stora grupper och har samtidigt simultanförmåga till att inte bara hålla koll på sig själv och den häst man rider utan även alla andra omkring oss. Vi blir sakta men säkert formade till duktiga ledare samtidigt som vi aldrig mister förmågan att lyssna på och värna om varandra. Det är häftigt att vara ryttare!
Genom årens lopp har jag ridit mängder av olika hästar, vissa har satt större spår i mig än andra. Speciellt ett ponnysto vid namn Hera som gav mig ett permanent bitmärke i armen. Haha.. Men dom har alla alltid betytt något för mig, oavsett om jag bara ridit dom en gång, två gånger eller kanske inte alls. Alla kanske inte vill inse det, men det är hästarna som formar oss till de individer vi växer upp till, och vi har mer gemensamt med dom än vad vi tror.
Så som svar på den vanligaste frågan i världen:
För att jag gillar hästar och dom gillar mig.
/Alice
Alice & Minerva
Foto: Erica Seidlitz
Kommentera