Här kommer fortsättningen på min hästhistoria.
Vidare till nästa och min nuvarande häst Never, eller Never say Never som han egentligen heter. Never är en korsningsponny född 1988 och som jag tidigare nämnt, mer eller mindre en tjurig gammal gubbe. Jag minns såväl första gången jag skulle provrida Never. Han var redan då speciell häst som både sparkas och bits, vilket jag ganska direkt fick bevittna. Då Never kan få sadeltvång hade vi fått stränga order om att vara försiktiga när vi gjorde i ordning honom, vilket vi självklart var. När vi skulle sadla honom stod däremot en pappa i stallet och pratade lite med oss, lite väl nära Never och hans tänder. Det här var självklart ingen bra kombination och självklart fick han sig ett litet bett. En bra start tänkte vi och undrade vad det egentligen var för häst den där Never. Trots detta lät jag mig inte skrämmas iväg och det är inget jag ångrat sedan dess.
Trots att Never ibland kan vara lite jävlig, både när det kommer till ridningen och hanteringen i stallet är han min lilla älskling och jag skulle inte vilja byta honom mot någon annan häst! Han har så många sidor den här hästen och jag har verkligen fått lära känna alla dessa sidor under de 6, snart 7 åren vi haft tillsammans. Att rida kan han vara den mest fantastiska hästen när det går bra, sväva fram så det känns som man flyger och man får den där oövervinnliga känslan man kan leva på i veckor, om inte månader och år. Han kan dessutom vara den mest busiga och galnaste hästen trots sina 25 år och bocka, rusa iväg och ja… mer eller mindre leka unghäst. Nu för tiden, när jag har lärt mig att sitta kvar, tycker jag bara att det är roligt med lite fart på den gamla gubben.
Never är på så många sätt den smartaste hästen jag någonsin har träffat. På många tävlingar vi varit på har han mer eller mindre ”dött” på banan. Han kan gå hur fint som helst under framridningen och jag vet inte hur många gånger min pappa sagt att ”ni vann ju framridningen i alla fall”. Men när man kommer in på banan så vet han att efter hälsningen, ja då är det program som gäller och då finns inte heller något spö i närheten. Såhär har han alltid gjort och är en av de många hyss han har för sig. Likaså kan han få för sig att inte vilja bli infångad vissa dagar varken i boxen eller i hagen. Han vet helt enkelt hur han ska komma undan med alla dumheter han kan hitta på. Men det är lite det som är charmen med honom, det är inte lätt att lura honom och vi tävlar ganska ofta när det kommer till envishet.
Som jag tidigare nämnt har jag och Never tävlat upp till elitserien i dressyr tillsammans och upp till 90 cm i hoppning. Nu för tiden får han inte hoppa längre vilket är lite tråkigt med tanke på att han tycker det är så roligt. Men efter att han har utsatts för ett antal hältor vill vi självklart ta det lite extra försiktigt. Nu när han dessutom är så pass gammal börjar vi ta det lite lugnare, vi har inte lika höga ambitioner och rider endast för att det är roligt. För det är ju faktiskt det som är det viktigaste; att man har roligt och då gäller det både för häst och ryttare.
Lite mer rolig fakta om Never är att vi på senaste tiden börjat träna lite trix och som jag brukar kalla det, cirkuskonster. Som jag tidigare skrev är han en enormt smart häst och eftersom belöningen är godis är han otroligt lättlärd! Han tycker att det är jätteroligt och vi har till och med börjat använda oss av en klicker (sådan som man har till hundar). Än så länge så har han lärt sig att följa efter mig i alla gångarterna, vacker hov, backa, snurra runt och gnägga (fast det sista vill han nästan bara göra i boxen). Never är nog dessutom den mest matglada hästen som finns! Han äter allt som går att äta och är alltså ett riktigt matvrak! Favoriten är bananer och på grund av hans stora glädje för mat är det alltså väldigt lätt att lära honom alla möjliga slags trix.
Trots att det är lätt att imponera på Never med godis är det inte lika lätt att komma honom nära. Han har som jag tidigare sagt väldigt mycket integritet och han tycker inte direkt om att bli klappad. Däremot kan han ibland glömma bort det och stå och gosa ett litet tag. Men ganska snart kommer han på att han inte är sån och vaknar upp igen och rycker till. Eftersom han inte är lätt att få en nära kontakt med Never gör det att när vi väl har lärt känna varandra och när han väl accepterat mig har vi fått ett väldigt starkt band. På ett sätt känner man sig då lite mer speciell, för att jag vet att han aldrig skulle acceptera att vem som helst skulle komma och pussa och krama honom. Så efter alla år vi har haft tillsammans är han idag min bästa kompis och min stora kärlek. Han gör min vardag lite bättre och jag vet inte vad jag skulle göra utom honom!
Det känns som om jag skulle kunna babbla på i evigheter om denna fantastiska häst och när jag väl läser igenom detta tycker jag att jag bara har skrivit en liten del av allt som finns att säga om dessa fina hästar och mitt hästliv. Men jag kan ju inte skriva ett hur långt inlägg som helst! Så om det är något ni vill veta mer om, skriv en fråga istället!
Annars hoppas jag att ni har haft en bra vecka och nu har en bra helg! Glöm inte bort att kika in på bloggen här i helgen så hörs vi snart igen!
//Johanna R
