dusostergotland.blogg.se

När jag var 2 år började jag rida på hästdagis och sen dess har jag inte haft något större uppehåll, möjligen om jag har bytt häst. När jag var två år red jag på NFK och då på lektion sedan började jag rida på Smedby gård, en ponny som hette Humlan, (Tror inte att hon lever idag). Sedan tog jag mig vidare till Ekenryttarna (Lundbäcks gård här i Norrköping). Där var jag kvar i många år och fick med mig många fina upplevelser där ifrån och det är väl egentligen där som jag lärde mig att rida på riktigt. Oftast så red jag de hästar som inte var helt enkla och när man sa trav så travade dom. Jag var den som red de hästar som var lite ja vad ska man säga speciella. Hade de mest fantastiska personerna omkring mig vad det gällde ridlärare och ägare av hästarna som jag reds om lät mig utvecklas tillsammans med deras hästar. Några av hästarna som jag inte kommer att glömma är Seven up, Franco, Tubben,  och många många där till som verkligen har präglat hur jag rider idag. Efter nästan 12 år där så började jag rida på Hageby Ridklubb, där red jag en häst som hette Pontus, han var en envis d-ponny som inte tyckte livet var jätte roligt. Efter det så flyttade vi till Gusum och jag började ute hos Elisabeth Ljungstorp (var med på Bus Cup och föreläste 2013 om exteriör, hon är även domare och uppfödare av Connemara och Svenska halvblod).

 

Där träffade jag på många olika hästar men det var speciellt en som fastnade i mitt hjärta. Hon heter Winnie och har haft jätte fina framgångar i hoppningen. Just för tillfället finns hon hemma på Gården i Valdemarsvik där Elisabeth bor. Under samma tid var jag på ett annat stall som heter Hast, det är Sussie och Christer Friman som har det och där bor det massvis med Gotlandsruss. Där var det en Hingst som heter Lucifer som verkligen fångade mig. När jag sedan kände att jag blev lite för stor för att rida gotlandsrussen och Connemarerna så träffade jag på en tjej som heter Sandra som är en av mina bästa vänner idag som hade en Haflinger Hamlet, envis som en åsna med go som en teddybjörn. Honom red jag och tävlade lite smått under några år sedan var Sandra tvungen att ta bort honom pga av fång.

 

Efter detta tog jag ett litet uppehåll, letade lite hästar här emellan men hittade ingen som jag verkligen fastnade för. Sen ringde Malin mig som sitter som vice ordförande i Valdemarsviks Ryttarkamrater, och sa att hon hade en galen häst som hon tyckte att jag kunde prova, vilket jag gjorde och jag föll pladask och han för mig. I 4 år har jag haft honom nu och han är min ögonsten. Mazerati heter han och ni har sett honom förut här på bloggen. Han har ett jäkla humör men vi passar varandra perfekt. Det hade inte kunnat blivit en bättre match! Ägarna till honom brukar säga att vi passar varandra som handen i handsken och det ligger nog något i det faktiskt.

Mazerati

 

 

 

Detta blev ett långt inlägg! Väl mött och trevlig helg!