dusostergotland.blogg.se

Nu letar vi i DUS nya ledamöter till 2014, vill du vara med eller känner du någon som skulle vilja? Hör gärna av dig till oss!

Jag tänkt berätta lite kort om vad man faktiskt får ut av att vara ledamot i DUS styrelse och vad jag tycker är det roliga med detta ärofyllda uppdrag. För det första är det självklart en bra erfarenhet att ha med på CV:t men förutom det tycker jag att man utvecklas mycket som person av att sitta med i styrelsen.

Till och börja med får lära sig mer om föreningskunskap genom de utbildningar vi har och de aktiviteter vi genomför tillsammans. Man lär sig dessutom att planera och genomföra uppgifter eller projekt och samarbeta för att nå fram till ett bra resultat.

Genom att man får vara med på våra aktiviteter får man dessutom lära sig mer om hästen och jag har verkligen förvånats över hur roliga och intressanta ämnen vi har haft på aktiviteterna. Vi anordnar aktiviteter för alla på alla olika nivåer vilket gör att man ständigt får lära sig något mer om just hästen. Under min tid i styrelsen har jag fått lära mig mer om bl.a. hästens foder, hästmassage och ryttarens sist och inverkan vilket åtminstone är ämnen som jag tycker är riktigt intressanta och som jag vill lära mig mer om.

Sist men inte minst är vår styrelse ett härligt gäng som har väldigt roligt tillsammans! Vi kombinerar gärna våra möten med något extra roligt och självklart är det kul att få träffa andra hästmänniskor från andra stall och delar av Östergötland.

Så, vi söker nu alltså några ambitiösa och engagerade ungdomar som skulle vilja vara med och påverka ridsporten och ungdomsverksamheten i Östergötland. Om du är intresserad eller känner någon som skulle passa i vårt härliga gäng tveka inte att höra av dig! Vi ser nu fram emot att höra från er! 

//DUS genom Johanna R

Här kommer fortsättningen på min hästhistoria.

 Vidare till nästa och min nuvarande häst Never, eller Never say Never som han egentligen heter. Never är en korsningsponny född 1988 och som jag tidigare nämnt, mer eller mindre en tjurig gammal gubbe. Jag minns såväl första gången jag skulle provrida Never. Han var redan då speciell häst som både sparkas och bits, vilket jag ganska direkt fick bevittna. Då Never kan få sadeltvång hade vi fått stränga order om att vara försiktiga när vi gjorde i ordning honom, vilket vi självklart var. När vi skulle sadla honom stod däremot en pappa i stallet och pratade lite med oss, lite väl nära Never och hans tänder. Det här var självklart ingen bra kombination och självklart fick han sig ett litet bett. En bra start tänkte vi och undrade vad det egentligen var för häst den där Never. Trots detta lät jag mig inte skrämmas iväg och det är inget jag ångrat sedan dess.

Trots att Never ibland kan vara lite jävlig, både när det kommer till ridningen och hanteringen i stallet är han min lilla älskling och jag skulle inte vilja byta honom mot någon annan häst! Han har så många sidor den här hästen och jag har verkligen fått lära känna alla dessa sidor under de 6, snart 7 åren vi haft tillsammans. Att rida kan han vara den mest fantastiska hästen när det går bra, sväva fram så det känns som man flyger och man får den där oövervinnliga känslan man kan leva på i veckor, om inte månader och år. Han kan dessutom vara den mest busiga och galnaste hästen trots sina 25 år och bocka, rusa iväg och ja… mer eller mindre leka unghäst. Nu för tiden, när jag har lärt mig att sitta kvar, tycker jag bara att det är roligt med lite fart på den gamla gubben.

Never är på så många sätt den smartaste hästen jag någonsin har träffat. På många tävlingar vi varit på har han mer eller mindre ”dött” på banan. Han kan gå hur fint som helst under framridningen och jag vet inte hur många gånger min pappa sagt att ”ni vann ju framridningen i alla fall”. Men när man kommer in på banan så vet han att efter hälsningen, ja då är det program som gäller och då finns inte heller något spö i närheten. Såhär har han alltid gjort och är en av de många hyss han har för sig. Likaså kan han få för sig att inte vilja bli infångad vissa dagar varken i boxen eller i hagen. Han vet helt enkelt hur han ska komma undan med alla dumheter han kan hitta på. Men det är lite det som är charmen med honom, det är inte lätt att lura honom och vi tävlar ganska ofta när det kommer till envishet.

Som jag tidigare nämnt har jag och Never tävlat upp till elitserien i dressyr tillsammans och upp till 90 cm i hoppning. Nu för tiden får han inte hoppa längre vilket är lite tråkigt med tanke på att han tycker det är så roligt. Men efter att han har utsatts för ett antal hältor vill vi självklart ta det lite extra försiktigt. Nu när han dessutom är så pass gammal börjar vi ta det lite lugnare, vi har inte lika höga ambitioner och rider endast för att det är roligt. För det är ju faktiskt det som är det viktigaste; att man har roligt och då gäller det både för häst och ryttare.

 

 

Trots att det är lätt att imponera på Never med godis är det inte lika lätt att komma honom nära. Han har som jag tidigare sagt väldigt mycket integritet och han tycker inte direkt om att bli klappad. Däremot kan han ibland glömma bort det och stå och gosa ett litet tag. Men ganska snart kommer han på att han inte är sån och vaknar upp igen och rycker till. Eftersom han inte är lätt att få en nära kontakt med Never gör det att när vi väl har lärt känna varandra och när han väl accepterat mig har vi fått ett väldigt starkt band. På ett sätt känner man sig då lite mer speciell, för att jag vet att han aldrig skulle acceptera att vem som helst skulle komma och pussa och krama honom. Så efter alla år vi har haft tillsammans är han idag min bästa kompis och min stora kärlek. Han gör min vardag lite bättre och jag vet inte vad jag skulle göra utom honom!

Annars hoppas jag att ni har haft en bra vecka och nu har en bra helg! Glöm inte bort att kika in på bloggen här i helgen så hörs vi snart igen!

//Johanna R

Under min förra bloggvecka fick ni en presentation om mig. Den här veckan tänkte jag faktiskt berätta lite mer noggrant om mig själv – och självklart börjar jag med min historia som inkluderar hästarna.

Jag började rida när jag var 5 (tror jag), självklart som knatte på Rappestad ridskola. Jag hade några kompisar som red där så självklart skulle jag också göra det. När jag sedan var 7 fick jag börja i en riktig nybörjargrupp vilket var väldigt stort för mig, nu fick man ju faktiskt börja rida utan ledare också! Sedan dess har mitt intresse bara växt! Jag har haft många favorithästar på ridskolan men det var inte förrän jag var runt 11 år som jag fick bli fodervärd på en av ridskolans hästar. 

Denna egensinnade lilla c-ponny som fick bli min första riktiga häst-kärlek hette Tracy. Hon var en gråskimmel och korsningsponny med en stor personlighet. Tracy var en pigg liten dam med mycket egen vilja. När jag började med Tracy var hon väldigt svår att hoppa, speciellt med tanke på att jag inte var så gammal och egentligen inte var så erfaren. Hon sprang i princip det snabbaste hon kunde till hindren och bara någon meter innan gjorde hon en tvärnit.  Men efter många hoppträningar blev resultaten bättre, det gick inte längre lika fort och det blev inte längre lika många stopp. Otroligt nog ramlade jag faktiskt aldrig av på denna speciella lilla ponny och jag tror att min balans förbättrades betydligt under tiden jag hade henne.

Jag och Tracy hann under vår tid att tävla lite hoppning på hemmaplan och sedan hoppa in i div 2 laget i dressyr med godkända resultat för att vara henne. Vi brukade kalla henne för TrumpinneTracy vilket beskriver henne ganska bra. Hennes ben gick verkligen som trumpinnar och då kanske ni kan förstå att poängen i dressyren inte kunde bli de högsta.

 

 

 

Här var alltså första delen av min hästhistoria, resten kommer snart så håll ut! 

//Johanna R