Världens bästa vän!
0kommentarer
För cirka 4 år sedan när jag fortfarande var kvar i Valdemarsviks ryttarkamrater så sa vice ordförande där att min farbror har en galen häst som skulle passa dig och som ingen vill ha. Hon ville att jag skulle prova rida honom och se om vi skulle kunna passa ihop. Ägaren till hästen ville inte ens vara hemma. Jag provred honom och det första han gjorde var att stå på bakbenen rätt upp! Jäkla häst tänkte jag han ska inte få av mig. Jag red honom några gånger och det gick bättre och bättre och tillslut så trillade polletten ner och det var som en annan häst.
Han är en rödhårig valack som har ett humör utan dess like. Han heter Mazerati (ni vet som bilen). Han slängde av mig en gång på ett hinder och det resulterade i en armbåge som hoppade ur led. Och att Mazerati fick stå en hel del under de 6 veckorna som jag var gipsad. Under dom 6 veckorna och några månader framåt var han ett riktigt monster. vi stod i valet och kvalet om det gick att ha honom kvar eller inte. Jag övertalade praktiskt taget ägarna till att han skulle få vara kvar och jag gav mig fasiken på att han skulle bli en normal häst igen eller så normal en onormal och missförstådd häst kan vara. Jag gav mig på utmaningen och det var ingen lätt match.
Men jag är en sådan person som inte riktigt tror på att det är hästen det är fel på utan snarare att hästen har varit missförstådd och att man inte riktigt har nått fram till varandra. Och jag gav mig inte. Fyra år senare står han i stallet fortfarande och väntar på mig när jag kommer. Gnäggar så fort han hör bilen och går jag inte in och hälsar på honom det första jag gör när jag kommer så står inte jag högt i kurs.
Han är min ögonsten och jag kan bli alldeles tårögd när jag tänker på den resan vi har gjort tillsammans. Idag är han som en lammunge, han skulle aldrig drömma om att göra mig illa och han följer mig vart jag än går. Han står lös i gången och väntar på att han får gå. Är jag ute och går med honom så behövs det inget grimskaft. Sen har vi absolut våra duster vi kan bli super arga på varandra men det går över och vi glömmer. Och nu inte att glömma att han var 14 år när jag började rida honom och idag är han 18. I 14 år har han i princip fått gjort som han vill och är inte speciellt mycket riden innan.
Utbildningsmässigt ligger han på LA nivå, vem har sagt att man inte kan lära gamla hundar att sitta. ;) Just nu håller vi på och lär oss att göra galoppombyten, det går framåt men eftersom han inte är en unghäst längre så får man ta det lite försiktigt. Han tycker att det är otroligt roligt att jobba och försöker alltid göra sitt bästa. :) Älskade underbara häst! 
Precis så busig som han ser ut att vara här är han!
Kommentera